Vernissage
fredag 26 april 2013 kl 17–22
därefter öppet fredag 10–16,
lördag–söndag 14–17, tom 12 maj
Lapiztola tar inte plats som personer, de är diskreta och talar
lågmält om sin konst. Istället låter de sina
bilder ta plats. Bilder på dragspelsspelande gatubarn,
indiangummor som riktar gevär mot amerikanska genmanipulerande
majsterrorister samt bilder på hårt arbetande
människor från landsbygden som tar sig in till staden
för att göra den till en levande plats av kommers.
Lapiztolas bildvärld är framträdande på Oaxacas
gator och torg. I en rik förekomst av politisk gatukonst är
det lätt att känna igen Lapiztolas stil: den är aningen
skirare, mer poetisk, mindre agitatorisk och mer allegorisk – men
likväl (och kanske därför ännu mer) fast
förankrad i ett socialt budskap och en politisk verklighet.
Såväl Lapiztola som Oaxacas övriga gatukonst har
formats av den sociopolitiska turbulens som råder i deras hemstad.
Oaxaca är lika stort som Göteborg. Det är huvudstaden i
stat med samma namn där 80% av befolkningen är av indianskt
ursprung. Oaxacaregionen härbärgerar zapoteker, mixteker och
en sisådär 15 andra nationer och lika många
språk. Överklassen har historiskt sett varit spansk. Men
under 1900-talet har kulturen alltmer präglats av
ursprungsbefolkningen och en framväxande anarkism har tagit form.
2006 utvecklades ett folkligt uppror, då folket sparkade ut
guvernören och ockuperade hela staden. Ett direktdemokratiskt
folkstyre följde i över sju månader. Den mexikanska
federationens president skickade slutligen 4000 kravallpoliser till
staden – beväpnade med batonger, tårgas och vattenkanoner
och uppbackade av helikoptrar och tanks – för att slå ner
upproret. Oaxaca är en stad där myndigheterna fruktar de
radikala folkskolelärarna (de som undervisar den fattiga
landsbygdsbefolkningen). Folkskolelärarna protesterar
alltjämt mot privatiseringar och auktoritärt styre.
Landsbygden är till stor del avgrundsfattig, vatten är en
bristvara, trafiken är ett kaos och myndigheterna har inga
utvecklingsprogram för regionen. Allt är privatiserat
(förutom skolan – än så länge). Fattigdomen och de
dåliga framtidsutsikterna för landsbygdsbefolkningen ger
upphov till en regelmässig emigration till USA och sociala problem
såsom alkoholism och våld inom familjen.
Samtidigt är Oaxaca platsen för högklassig turism:
välartade konstintresserade kulturtanter från USA, Kanada
och Europa vallfärdar för att ta del av Oaxacas rika
kulturliv. Det behagliga klimatet villkoras av det sydliga läget
och topografin (torra, varma dagar och svala nätter).
Residensstaden har en tydlig borgerlig karaktär, byggnaderna
är klassisk koloniala och torgen av gemytligt Medelhavssnitt. Det
är ett ställe där man trivs och det är svårt
att förstå hur det kan finnas misär.
I denna motstridiga miljö verkar Lapiztola. De är formellt
utbildade grafiska designers, men deras verkliga universitet var
upproret i Oaxaca 2006, då folket handfast demonstrerade sitt
oberoende av överheten. Upproret förlöste en kraftfull
våg av konst och kultur – för folket och av folket. Projekt
såsom Lapiztola (en sammanslagning av orden för penna och
pistol) sjösattes utan direktiv från ovan och utom
synhåll för marknadens kalla hand.
Deras idé och gärning var lika kongenial då som nu –
att pryda stadens borgerliga byggnader med bilder av den fattiga
landsbygdsbefolkningen. De som inte har nåt att säga till om
i staden som de med sitt arbete och sina produkter ser till att berika.
De som med jämna mellanrum liksom flyttfåglar tvingas
migrera till gynnsammare trakter för att överleva.
Performing Pictures, april 2013
Lapiztolas arbete presenteras nu för första gången i en
separatuställning i Sverige, som en del av projektet The
Euroaxacan Initiative for Transformative Cultures – ett
tvåårigt projekt om konst som drivkraft för
socioekonomisk förändring, med stöd av EU:s
Kulturprogram, Kulturrådet och Stockholms Stads
Kulturförvaltning.
Mer information:
www.lapiztola.blogspot.com
www.euroaxaca.org
Kontakt
Candyland: Alvaro Campo