Det
kan handla om ett landskap eller en detalj
från hans kropp.
Nu är jag ensam.
Jag blundar hårt för att pressa fram bilden av den intima
delen av honom som jag hade i mig, bara några timmar innan han
dog. Går det att översätta så stor hemsk sorg och
förlust till något som handlar om att finna lusten i
det jag inte vill släppa riktigt än?
Jag förlorade för en tid sedan något av det mesta
intimaste bästa jag haft.
För alltid. Den brukade ge mig glädjen tillbaka den gav mig
mitt barn.
Roten delen paketet hela han och hela härligheten finns inte mer.
Han har åkt till en annan dimension. Han lämnade mig brutalt
och tragiskt han är död.
All sorg och tyngd och saknad , förvirring och vardag och tillslut
–
hopp och kärleken till det som finns och till det som var.
Går det att överföra honom i vackra färger och
former bara?
Vågar jag utmana mig själv på ett sätt jag aldrig
vågat förut?
Går det att lägga allt annat åt sidan? Kan det
växa? Göra formen rättvisa?
Är det här en process som kanske handlar om att förenkla
honom?
Är det här en del av det så kallade sorgearbetet?
Det är mitt sätt att hantera och visa en del av honom. En
för mig stor del av honom.
Paola Bruna, född I Chile uppväxt I Dalarna.
Konstnär, sångerska, dj. Har studerat måleri vid
Konstfack 96–01, ställt ut målningar och teckningar på
ett flertal gallerier runt om i Sverige, sjungit med bl.a. Moder Jords
Massiva och Teddybears Sthlm, gett ut den egna skivan “Stockcitygirl”
och arbetar nu som programledare på Sveriges Radio Metropol.
Malou Bergman,
”Paola på Montañas de fuego”
Bilder från utställningen kommer!
|
