Vännen Ludwig minns Johan:

Musikikonerna Dylan & Lou har ett fantastiskt brett spektra av beundrande följare. Kamraten, barndomsvännen och tillika konstnären Johan Eriksson tillhörde konsekvent skaran av hängivna fans; över nischer och gränser (…) bortom allsköns stilar(!) 

Det är hög tid att belysa levnadskonstnären Erikssons tid här på jorden med all dess dynamiska energi karln utstrålade. I de underfundiga verk han lyckades förverkliga ser jag ett reciprokt givande och tagande där vår gemensamma nämnare rockmusik hade en given plats. Några tydliga spår av elgitarrer kanske saknas i planlösningar och stadskartor med seriösa ambitioner om spårvägstrafik.  Förvisso sant…; men en central del av våra karaktärer präglades av dessa två New York-baserade herrar under deras egna mest kreativa perioder. det var våra samtalsämnen under ett halvt sekel och där fanns våra tankar till vardags. Vi levde mycket genom den musik som levererades i mitten av sextiotalet. Vi växte inte ifrån det som numera anses vara mästerverk. Å andra sidan växte vi heller aldrig upp och blev riktigt vuxna. Tills i somras såg jag Johan som ett levande sångtexthäfte på två ben modell alla samlade verk utantill.

Suveräna egenskaper man bör minnas av en människa istället för hennes mänskliga svagheter. Ofta flanerande på promenad nånstans på Östra Södermalm kunde han recitera strofer och grejer som Françoise Hardys Vid Seines kant eller nåt annat han citerade från baksidestexten av Another Side of Bob Dylan utgiven i januari 1964. Populärt med uppdelningar och behov placera i fack inom musiknörderiet. Vår vän här bröt mot den gängse uppfattningen om hur en dylanolog skulle vara bara genom att vara helt och hållet sig själv med stil och rytm. Smak och klass. Killen såg ut som en ung David Bowie och struntade i vilka vinylryggar eller böcker som fanns i pojkrummet. Sent sjuttiotal var inställningen till all slags konst och musik mer dogmatisk och det var sällsynt med elvaåringar som dyrkade gamla människors ungdomsmusik. Ivriga som fartfyllda svampar med receptorer tog vi till oss allt av attityd, mode modell OP-konst. Jargong och näsan i vädret. Vi plöjde oss igenom det vi gillade och lärde oss lyriken till texterna utantill. Lusläste nothäften. Anammade alla attribut. För den svenska proggrörelsen på den tiden regerade en skev verklighetsuppfattning

Nu hör det till saken att Johan, jag och vårt glada gäng visste hur vi skulle ställa oss utanför; bortom alla konventioner alltså … vi ville till varje pris vara avvikande från all konformitet. Denna önskan uppmuntrades av vuxna förebilder sålunda… Vilket passade som hand i handske för unga vuxna som ville göra intryck för sakens egen skull. Vi gillade, och gör fortfarande mer än någonsin, den period i Dylans karriär när Susan Rotolo förser denne unge musiker med Rimbaud, Apollinaire, Baudelaire m.fl. 1980 var vi tämligen unga barn och horden av proggare hade åsikter om att Dylan låg på CBS. Att denne unge poet varit signat på samma bolag när folklorekulturkoftorna njöt sig till sömns med s.k. protestvisor gjorde ingen skada för dessa självutnämnda gardister av Sidi-Brahim. Tabletter och rödvin kan sätta sig på förståndet. På en annan flank hade vi den typiske lärarvikarien som fick en otacksam uppgift ta hand om oss ett läsår när ordinarie magistrar givit upp och tappat greppet. Många gånger hörde vi gnället att D. inte kan sjunga. Ett anmärkningsvärt argument för att ej tilldela honom priset 2016. Johan och min kamratskap började för 40 år sedan med albumet Highway 61 Revisited och sista brevväxlingen i somras var en analys av samma skiva. Utan symbolik om detta är det nåt att bita i och det är ingen vanlig kille på 23 år som 1964 framför It’s Alright Ma (I’m only bleeding). Vi hade alltså en vardag med någorlunda normal skolplikt där en falang vuxna såg Tältprojektet på Gärdet. Översättningar till svenska av D:s texter bland vuxna besserwissers som gillade messerschmitt Mikael Wiehe. Vanliga trögtänkta svenssons som vi idiotförklarat redan innan tjatet om oljud från Dylans mun och munspel… Vi gillade definitivt The Ramones men det var något speciellt med att vara så speciella som vi ansträngde oss för att vara. Med en badge som sa: I hate Noice eller krigsmålning för lättare smita in på RITZ var standarden satt. Vi var helt unika, Malliga och stroppiga när vakter och annan jobbig personal ville köra ut oss från en loge för att vi inte ens var 15.

Gemensamma vänner med Johan våldgästade mitt föräldrahem en lördagsafton när nån olidlig melodifestivalskval dominerade etern. De hade hört hela första A-sidan på maxvolym. Sista låten handlar om Brian Jones. De visste vi mycket väl. Frågan borde vara hur vi kunde veta så mycket om detta och all annan amerikansk undergroundpoesi vid en ålder av 12. Min farsa och Johan hade en symbiotisk diskussion om husguden. Det fanns aldrig nån känsla hos mig av rivalitet trots känslig ålder och jag dyrkade ju min far. Men dessa två herrars samtal var som en intensiv bibelstudie av frälsaren. På väg till repan en morgon tvingade far oss att återuppta lyssningen av Sad Eyed Lady of the Lowlands som en absolut inte stänger av mitt i stycket. Den sången rymmer en hel LP-sida och är 11.23 min lång. Min pappas bästa vän var en stor skivsamling i autonom rörelse. En kollektion av plattor gärna duplicerade i händelse av att nån skiva kunde bli värdefull. Av The Sonics Boom! fanns fyra beställda ex. Ett hängde inplastat på väggen i sovrummet. Det fanns alltid plats för mer skivor. Folk fick gärna nattfria och rulla hatt men skivorna var heliga. Att slå sönder en vinylplatta vore helgerån. Min morsa var typ likadan. Helt galen i Lou Reed långt innan det kommersiella genombrottet då engelska radiostationer blivit tillsagda att plåga livet ur lyssnarna med A Walk on the Wild Side. Förvisso en bra låt. Men om vi barn fattade vad lyriken var om torde väl den engelska censuren också fattat. Men ingen är gladare än oss fans för allt gott åt den mannen. Knappast lätt att vinna min fars förtroende – den optimala tillvaron för honom vore en avstängd telefon. Låst ytterdörr. Nyinskaffad grammofonnål. Ett par tätt omfångsrika hörlurar sedan var kvällen som gjord för succé. Johans idoldyrkan av Dylan var så äkta att far hade hittat en själsfrände. Medan vi andra dyrkade tiden då han verkligen var bra – dessutom under en epok då nästan all rockmusik var dynamisk – så avgudade Johan och Raoul Lejeborg allt som karln stod för och detta är lite intressant ty detta går ej att läsa sig till. Det finns inte nåt sätt att lära in sig eller nästla sig in, utan antingen har du denna gåva eller så har du den inte. Den är inte till salu. Folk kan infiltrera subversiva gäng likt spioner som tränats för slå split eller brottsprovocera och allt möjligt i övrigt, men denna passion är en djupt primitiv drift utan motstycke.

Människan är bra så nog mångfacetterad när denne blonde yngling hänger sig åt allt detta samtidigt som man stuffar runt på nattklubbar som en minderårig Casanova, men allt här är äkta. Om ytans innehåll i dessa passioner så stod J. alltid upp för sina ideal. Dessutom var det mina föräldrar som lärde känna honom allra först. På hemmafest med kamraten som hakat på mig och Raoul L. till ROXY. Den afton då John Lennon blev mördad lirade Reeperbahn och Wilmer X hade sin första spelning i Stockholm. På club ROXY som faktiskt var en nattklubb jagade Britt Eklands lillebror efter mig då journalisten Mats Olsson och munspelaren Jalle Lorensson hade gömt mig i nån slags matkantin med lufthål. En jobbig vuxen gapade om att fylla var okay men inga barn på Atlantic. Så där var det jämt… inte konstigt att det var en galet rolig tid. Kan vara smart att lyfta fram kärleken till de två viktigaste skivalbumen under hela 1960-talet och dom tyckte vi oerhört bra om… Vi gillade dom för att de är bra. Idag när de fått rättmätigt erkännande vill förstå-sig-på-typer påpeka att de är sprungna ur ingenstans. Geniala mästerverk. De har skapats ur sig själva. Stones influenser är tydliga. Den kreativa härdsmältan hos dessa två underbarn är på ett högre plan. Som Mozart eller Molière. Den ena som en litterär amerikansk mardröm i ett grymt öde landskap tonsatt av Mike Bloomfields telecaster och den andra 1,5 år senare mer psykedelisk än stipendiater på syra. Släpptes innan Beatles långbänk på LSD. Februari 1967 ges Bananskivan ut producerad mer av Tom Wilson än Andy Warhol men ingenting har låtit liknande någonstans. Texter om stiletter i duschen och de mest perverterade utsvävningar ett mänskligt eller omänskligt psyke kan klara av. Man bör minnas att detta var en tid när media hade färre följare än idag. Kontaktstörda forum fanns även då men utbudet av intryck i stort var ju inte mycket den där första söndagskvällen i december 1980. Vi påverkades av musiken som spelades på konserter som vi plankade oss in på. Men för den som ägnat en sömnlös natt ihop med White Light/White Heat kan det bli knepigt att sitta sig igenom en salskrivning i skolan. Vissa av oss hade ett friskt läshuvud. I efterhand verkar några varit lite kufiska men definitivt med koncentrationssvårigheter. Alla hade vi attitydproblem men låt oss säga att det gick inte att verkligen gilla The Real Rock’n’Roll för att kommande morgon plugga flitigt. Kanske för mycket frihet eller så var musiken så pass mycket bättre än läsa läxor. Johan kom förbi med kanelbullar när några av oss köade till Doug Sahm och några andra till Clash utanför Svala Söderlund. Mitt i vintern. Knappast främjande för att läsa om ekvationer och olikheter.

Det har ju gått ända vägen upp med hissen i karriären för hälften av oss emedan den andra klicken missat fri tandvård i Sverige men det fanns aldrig brist på mat eller kärlek under den tiden våra liv formades av amerikansk rockmusik. Jag vill ogärna gå i clinch om vänstern med Jan Guillou men det fanns en svans av den vansinniga rebellrörelsen tidigt 70-tal och de ansåg Bob Dylan tillsammans med Billy Graham vara aspiranter på bli avrättade på plats. Samma frihetskämpar ville skjuta Alice Cooper. Att en ung grabb känner aversion mot dessa element torde vara ett friskhetstecken. Grannarna bad oss sänka när vi lirade plattor av Johnny Cash. Det var en miljö av fältbiologer som revolterade mot sin egen överklassbakgrund. Johan E & co var alltid välkomna hem till mig och syrran Jenny Silver Lejeborg. Vi var praktiskt taget uppvuxna i en skivaffär. Pet Sounds hade nästan lika många vinylare. Vi slukade artiklar om Hollis Brown av Thomas Tidholm i BLM. Vi såg dokumentärfilmen Don’t look back så många gånger att andra föräldrar ifrågasatte lämpligheten glo på bio istället för läsa läxor. Återigen var förebilden en ensam musikant som lyckades skapa den reaktion som gjorde att typ alla antingen älskade eller avskydde honom.

Rock’n’Roll på menyn. Det var en gratis lunchbuffé med uppror mot det tråkiga och uppmaning till rumstera runt. Vi fick härja runt och komma som vi ville. Typ ett decennium äldre hobbymusiker älskade vår passion för tidiga Stones. Det gav oss om möjligt ännu mer självförtroende. Här formades en önskan om total frihet. Ekonomiskt oberoende. Arbetsvägran. En välmående dandy med friplåt in i vuxenvärlden. Men även om vår saknade kamrat gillade det plastiga på dansgolvet och flanerade runt som synthpoppare på konditorier så fanns det en äkthet i ytans innehåll där man uppenbarligen kan gilla både sånt som Simple Minds och Paul Butterfield. Brittiska fåntrattar var inget för mig men vi hade gemensamt att Mike Bloomfields Telecaster var mycket viktigare för mänskligheten än patetiska uttalanden från de ivrigaste aspiranterna till att bli idiotförklarade…: Bono och Sting. De hade uttalat sig negativt om 60-talet. Det fanns inte nog med dumstrutar vi ville limma fast på dessa posörer. Men vi tyckte naturligtvis inte om hippies. Ej heller raggare som skar sönder folks tält nattetid. Att sticka ut som ung känslig pojke var inte lättare 1979 än vad det må vara idag. Befolkningen i Stockholm var en tredjedel av länets invånare. Klasskillnaderna var inte hälften så jäkliga, Det fanns både illusioner om t ex sossarnas godhet och tydliga grepp att sätta till när en unge spårade ur. Hasse & Tage levde. Palme pratade på och kollegan i branschen Karin Söder hade förbjudit mellanölen. Varje helg var en orgie i hembränd sprit, KIR. Marinella. Beyaz. Rosita. Explicit våld från spridda skurar. Det fanns vettiga inom alla subkulturer och det fanns riktiga as. Viljan att slåss mot allt o alla var ett normaltillstånd. För dem som tror att våld blev värre när Motorsågsmassakern gjorde entré finns ingen hjälp. Det puttinuttiga Gamla Stan kunde bjuda på kompanistryk i samma gränder som tillhandahöll gatlopp tidigare i historien eller bara en lindrig misshandel i krokarna där en psykotisk lynchmobb stampade Axel von Fersen till köttfärs. När detta begav sig präglades vi av våra förebilder som faktiskt var en del föräldrar. De i sin tur deklamerade dikter om revolt. Den tiden jag beskriver handlar om hur musiken formade bl a då en ung J.E. Arvet från mamman som konstnärinna och de vägval man tar är lite av livets gång. Men rockmusiken hade en enormt stor plats i den här mannen och hela hans personlighet. Han stod alltid upp för kärleken till poeten Bob Dylan. När intresset för The Factory Years, 1962–tills Valerie Solanis pepprar Andy Warhol i mjälten 1968, eskalerar så finner jag nåt fantastiskt hos vår vän: han kan ju låtarna med Velvet utantill(!) Även jag har gott minne men denna absorbtionsförmåga är inte mänsklig. Tillsammans med Marie Gavois blir jag vittne till ett enormt engagemang och entusiasmeras till nya projekt et al….

Jag vet inte mycket om Erikssons konst men desto mer om kärleken till vintageneonskyltar och tidiga Stoneslåtar vi hade ihop. En ivrig vilja till provocera slagsmål kunde få mig att frivilligt sminka sig med en Lancômepenna. Johan saknade den här aggressiviteten men stod ändå pall för gliringar av riktigt avskyvärda dörrvakter läs; Roger Proppmätt eller bara ett sånt unikum som Sidney kunde vara med egen kö för flickor med stora lungor. Jag vill påstå att musiken satte sin prägel i karaktären och ens personlighet. Den galna innerstad som Stockholm är var som sagt en tredjedel av länets invånare idag. Jantelagen var dygd. Vi hade en solid konformitet där dårar som Allan Rubin och barnexperten Nils Bejerot regerade oemotsagda. Märkligt att ej fler folk strök med under alla spritpsykoser som pågick varje helg. Under denna era fanns uppenbarligen en stark vilja att dra spårvägstrafik igenom stan men det som fascinerar mig mest är karlns gedigna önskan om få göra sin grej och vara ifred från energitjuvar som vill tvinga honom jobba 9 till 5. Imponerande äkthet. Tjejtjusandet som salongslejon som väldigt ung klubbande på dansgolvet. En hel sommar försökte jag få omkull en fröken Jolie från Pernety i Montparnasse utan succé. Hon var bottenlöst nerkärad i Johan trots att jag såg så bra ut. Till och med att jag lirade in en dylanesque singel för att impa var jag utan chans på henne. Åratal senare ville jag få en reaktion från kompisen men han verkade anse att Nobody Sings Dylan Like Dylan. Om vi vid några tillfällen rök ihop som grabbar gör borde vi pratat ut om det som vänner brukar men det är svårt att tvinga någon som inte vill. Som förvuxna tonåringar i 50-årsåldern hade vi knappast utvecklats i förmågan att vårda relationer till folk och fä men det man bör minnas av denne livskonstnär är den totala uppriktigheten till vardags. Han om någon levde som han lärde. En sann artist. De bra sidorna var fantastiska. 

Känslan i avgrundsdjup tomhet är överväldigande när jag promenerar till Candyland för att spela några akustiska Gun Club-låtar till hans minne. Jag känner mig decimerad. Bokstavligen nedfrusen och i anklarna avklippt. Totalt meningslöst hade jag förlorat de bästa sidorna hos en lekfull hjärna som kunde rabbla mina favoritlåttexter utantill i vilket skick som helst. Han var verkligen en äkta enastående människa! 

I vrede och leda, 

Ludwig